Katastrof
Hejsan hoppsan, hur är läget? Med mig är det bra. Sedan sist har det hänt en hel del. Vi kan ju börja med att jag tror jag har upplevt det värsta som finns att uppleva. Något där pulsen går upp till 190 för bara ett ord. Onsdag, en vanlig dag på Surin. Jag blev inringd tisdag kväll så det blev en dag på Surin. Dagen var hur lugn som helst och den var helt okej. Lite tråkig om man ska säga så, alla var trötta men en fin dag. Inte visste jag under en sån fin dag att hela dagen skulle sluta i bokstavligen PANIK. När jag kom hem åt jag och sen drog jag hem för jag skulle duscha och sedan dra ner till stranden för att träffa lite kompisar. Men så blev det verkligen inte. Runt halv nio, gick jag ut ur dörren och skulle ta mig ner till stranden eftersom de skulle komma när som. Just när jag går ut ur hotellet ringer Naree, var är du? Jag säger jag är fortfarande på LADDA. Hennes svar bli, okej ta dig hit så fort som möjligt de har gått ut med en tsunamivarning. Just då tänkte jag fan, vad händer nu? Jag gick/sprang till turistbyrån, påvägen ringde en vän och sa, vi vet vi kan inte träffas, var är du? Behöver du hjälp, ska vi hämta dig? Jag sa det är lugnt, jag går till min thaimamma och åker upp i bergen med henne. Just då tänkte jag inte mer på det utan jag tänkte mest bara att ta mig så snabbt som möjligt till Naree. Väl hos henne var HELA vägen full med folk, alla hade panik och bara gick åt samma håll. Vi tog moppen upp på högre ställen och väntade där på om något skulle komma eller att de sa att det är säkert inget kommer. Efter ett tag fick vi reda på att det är safe och vi kan återvända tillbaka igen. Anledningen till att de gick ut med en varning här i Thailand var att det var en jordbävning i havet i Indonesien, men när de insåg att plattorna hade flyttat sig horisontellt och inte vertikalt insåg de att det kommer ingen tsunami.
Naree och jag var några av de första som återvände tillbaka. Mat på borden, ljus tända och allt var bara släppt just där och då. Även om det var panik på hög nivå måste jag säga att evakueringen är något jag är fruktansvärt imponerad av. Alla bara gick och visste precis vad de skulle göra. De som hade mest panik var thailändarna och jag kan själv tänka mig hur hemskt det måste vara att ha upplevt tsunamin 2004 och höra att det kan hända igen just nu.
Nu i efterhand kan jag säga att turister är fruktansvärt dumma. I efterhand har man hört många som faktiskt stannade kvar och googlade varningen och sket i att gå för att sirenerna inte tjöt. Sirenerna gick aldrig utan varningen gick ut på TV och radio. Det är även många turister som säger att om sirenerna inte tjuter kommer det ingen Tsunami. När thailändarna sedan berättar att nej, sirenerna är INGET att lita på. Om de tjuter då går man men det kan hända att de inte tjuter. Då kollar turisterna storögt och bara oj, jaha, vi trodde att dem alltid tjuter. Men nej verkligen inte. Denna gången ska vi vara glada att ingenting kom, nästa gång kanske det ser annorlunda ut. Kan ju säga att jag inte sov så gott den natten. Utan då tänkte man mycket på vad som skulle kunna hända och så vidare. Jag kan även säga att jag insåg vilka fantastiska vänner jag har här, bland annat för min bästa vän Jacky. Han som ringde på kvällen när jag fick smatalet från Naree och frågade om jag behövde hjälp. Just där och då tänkte jag inte på det. Men under hela kvällen sen frågade han om jag var i bergen och om inte skulle han komma och hämta mig eftersom de också var i Bang Niang just då eftersom vi skulle träffas nere på stranden bara några minuter efter varningen kom. Både han och de andra vet att jag inte har en moped och bor på ett väldigt utsatt ställe där det är långt att springa om det nu skulle komma en Tsunami, därför sa de att vi kommer och hämtar dig om du inte har någon att ta dig upp med.
Dagen efter märkte man en hel del på stranden att det hade varit en varning dagen innan. Många hade avbokat sina resor till öarna för de fortfarande var rädda och många höll sig på sina hotell och liknande. Idag var det dock annat, alla var tillbaka och helt normalt igen. En lugn dag på stranden men lågvatten hela dagen. Hatar de dagarna när det är lågvatten, när det är högvatten är det mycket bättre att bada. Nu tar jag det bara lugnt och ska sova tidigt för imorgon väntar Surin antagligen. Idag är det dessutom bara en månad kvar och det känns fruktansvärt faktiskt. Börjar få mer och mer panik över att jag faktiskt snart ska åka hem och dessutom spenderar 24 timmar för att resa hem, usch fy säger jag bara. Men jag har en månad kvar att njuta av och jag ska njuta till max.
